Inte alltid en dans på rosor

Jag har insett att jag nog på många fronter på denna blogg fått det mesta att låta enkelt och lätt.
Men självklart är det inte alltid en dans på rosor, även om min personlighet och uttrycksätt kan påskinna det. Självklart lever inte jag i den perfekta familjen, egentligen tror jag inte ens att den existerar.

Det är en medial bild, där kärnfamiljen består av mamma,pappa,storebror och lillasyster. De bor i ett stort hus, lite lantligt men ändå nära stan så mor och dotter kan shoppa, och pappan träna stadens fotbollslag som självklart sonen är med i. Mamma och pappa har hyffsade jobb och och ganska gott och tryggt ställt. Mor och farföräldrar är i livet och hälper till. Båda barnen har goda betyg i skolan och är sk välartade.
Jag har aldrig träffat en sådan familj som uppfyller alla dessa kriterier.

Jag har under det sista halvåret iallafall stött på min svåraste uppgift som förälder, den har för mig infallit när barnet tar fart in i ungdom/vuxenfasen.
Jag trodde i mitt enfald att allt skulle bli enklare med då. De växer och blir talföra och förstår bättre. Man kan förklara handling-konsekvens, visst låter det enkelt?
Men vi är ju alla individer med våra egna specifika egenskaper. Jag har fått 7 olika sådana att uppfostra, och det har visat sig lite svårare än jag trodde.
Jag själv är en känslomänniska, det betyder att jag sällan glömmer bort hur jag känt själv i olika situationer. Men det betyder helt klart inte att mina barn tror att jag vet hur det är/känns att vara ung idag.

Jag får hålla hårt i en av mina tonåringar, och alla som försökt göra något sådant vet vad jag pratar om. Det är verkligen inte lätt. När kommunikationen plötsligt försvinner och så även barnet, så känner man sig onekerligen verkligen handfallen.
Man kanske rent av behöver hjälp utifrån samhället? Ett stort dilemma blir i sin tur att man som förälder skuldlägger sig känslomässigt.
Jag får själv varje dag, tala om tyst för mig själv, att jag gjort allt som står i min makt för att det inte skulle bli så här. Stå över skuldkänslan och ta emot hjälp.
Våga fråga efter den.
Mitt mål är att inte ge upp, tonåringen mognar i sinom tid, vi kommer mötas igen, det här är bara en jobbig resa vi inte räknat med. Och kanske är det just denna resa som kommer göra mig till den där supertonårsmorsan som jag så gärna vill se mig själv som?

Nej, som sagt allt är inte en dans på rosor, men vi har lite skoj emellan, allt är inte jobbigt hela tiden. Det är så man orkar vidare. Alltid.

Vatten över huvud / Veckomeny

Jag ler lite åt mig själv just nu. Typiskt för en Lena som jag är att planera in saker ofta långt i förväg, ha visioner om både det ena och andra. Det gör att jag ibland regelrätt kraschlandar. Som nu.
Men det är då veckomenyerna kommer fram igen,tack och lov för dem.

Måndag: Grönsakssoppa med danska köd og melboller
Tisdag: Helstekt Kyckling i ugn med rotsaker
Onsdag: Potatismos med baconsås
Torsdag: Pitabröd med köttfärsfyllning och sallad
Fredag: Köttfärsfyllda paprikor med ris
Lördag: Gratinerad pasta med skinka och zuccini
Söndag: Hemlagad rostbiff med sallad

Jag har iövrigt börjat roa mig med att jämföra lite vad det skulle kosta att slå om helt till ekologiskt sortiment här hemma. Anledningen till det är mycket böckerna Den hemlige kocken och efterföljaren Äkta varas information om innehållet i de flesta varor som säljs i våra butiker.(Böckerna skrivna av Mats-Eric Nilsson)

Jag kan dock konstatera att det ännu är långt kvar tills vi kan välja sådant alternativ. Det blir för kostsamt helt enkelt. Trist med sant. Lite kommer vi dock ändra på, vi är alla eniga här hemma, om att nu kommer det inget mer margarin innanför våra väggar. Är man minsta känslig bör man inte läsa böckerna alls, de påverkar en mer än man vill.