Inte alltid en dans på rosor

Jag har insett att jag nog på många fronter på denna blogg fått det mesta att låta enkelt och lätt.
Men självklart är det inte alltid en dans på rosor, även om min personlighet och uttrycksätt kan påskinna det. Självklart lever inte jag i den perfekta familjen, egentligen tror jag inte ens att den existerar.

Det är en medial bild, där kärnfamiljen består av mamma,pappa,storebror och lillasyster. De bor i ett stort hus, lite lantligt men ändå nära stan så mor och dotter kan shoppa, och pappan träna stadens fotbollslag som självklart sonen är med i. Mamma och pappa har hyffsade jobb och och ganska gott och tryggt ställt. Mor och farföräldrar är i livet och hälper till. Båda barnen har goda betyg i skolan och är sk välartade.
Jag har aldrig träffat en sådan familj som uppfyller alla dessa kriterier.

Jag har under det sista halvåret iallafall stött på min svåraste uppgift som förälder, den har för mig infallit när barnet tar fart in i ungdom/vuxenfasen.
Jag trodde i mitt enfald att allt skulle bli enklare med då. De växer och blir talföra och förstår bättre. Man kan förklara handling-konsekvens, visst låter det enkelt?
Men vi är ju alla individer med våra egna specifika egenskaper. Jag har fått 7 olika sådana att uppfostra, och det har visat sig lite svårare än jag trodde.
Jag själv är en känslomänniska, det betyder att jag sällan glömmer bort hur jag känt själv i olika situationer. Men det betyder helt klart inte att mina barn tror att jag vet hur det är/känns att vara ung idag.

Jag får hålla hårt i en av mina tonåringar, och alla som försökt göra något sådant vet vad jag pratar om. Det är verkligen inte lätt. När kommunikationen plötsligt försvinner och så även barnet, så känner man sig onekerligen verkligen handfallen.
Man kanske rent av behöver hjälp utifrån samhället? Ett stort dilemma blir i sin tur att man som förälder skuldlägger sig känslomässigt.
Jag får själv varje dag, tala om tyst för mig själv, att jag gjort allt som står i min makt för att det inte skulle bli så här. Stå över skuldkänslan och ta emot hjälp.
Våga fråga efter den.
Mitt mål är att inte ge upp, tonåringen mognar i sinom tid, vi kommer mötas igen, det här är bara en jobbig resa vi inte räknat med. Och kanske är det just denna resa som kommer göra mig till den där supertonårsmorsan som jag så gärna vill se mig själv som?

Nej, som sagt allt är inte en dans på rosor, men vi har lite skoj emellan, allt är inte jobbigt hela tiden. Det är så man orkar vidare. Alltid.