Egentid, tvåsamhetstid, familjetid

Jag fascineras ofta av allt som skrivs inom ämnet tidsanvändning inom en familj. Det kan handla om allt från hur mycket tid man lägger ner på att få hemmet fint, hur många procent man arbetar som förälder eller om man/hur man avsätter tidsutrymme för ensamhet.
Jag tillhör skaran som anser att man valt bort självklar egentid, iom att man valt att sätta barn till världen. Jag är alltid redo att sätta mina barns behov framför mina egna, även om det innebär att jag själv kanske missar en del, som jag innan barnen kom till mig, skulle kastat mig över.
Jag har svårt att kräva sk egentid som en schemalagd del i vår vardag, som jag till varje pris måste ha rätten till.
Det betyder så klart inte att jag är utan tid för mig själv, men den kommer till mig mer spontant. Och det kan vara nog så skönt att helt plötsligt märka att huset är tomt och helt tyst och jag kan göra precis vad jag vill. Jag lovar att om jag planerat de stunderna i förväg, så hade det garanterat visat sig att någon av barnen blir sjuk, eller någon av de större har studiedag, eller så är bara hela huset ett stort bombnedslag, så det måste städas.
Att upptäcka helt plötsligt, en dag, att det är tvärtom, är värt guld.

Vi är ett stressat folk som numer rutar in våra liv i scheman för att allt ska fungera så lätt som möjligt. Jag undrar om inte dessa scheman gör oss ännu mer stressade egentligen?
Jag själv upplever det så, men har ändå en form av struktur, eller åtminstone en organisationsförmåga nog för att få ruljansen att fungera. Strukturen har ändrats under åren och barnen blivit fler såklart. Saker jag fått välja bort och annat som tillkommit.
Det handlar mycket om att tillåta sig förändra sina föreställningar om hur det är att vara en familj, och i vårt fall en storfamilj.

Jag hade mig en föreställning om att min förstfödde skulle bli en son, han skulle spela fotboll med pappa på helgerna , själv skulle jag åka till stan och shoppa med lillasyster. Det slutade med att den förstfödde var en flicka, och hon var inte alls intresserad i att handla söta flick-kläder, utan älskade att leka hemma i lådor och skåp, alt åka till stan med pappa och fika. Samma sak med nästfödde som såklart vart en pojke (bara sådär för att retas).

Samma sak gäller egentligen för familjetid. Söndagsmiddag, samling vid matbordet. Jul och andra traditioner. Man får ställa om sig ett x antal ggr.

Det enda som verkligen kräver planering, och framför allt timeing är tvåsamhetstiden. Letandet efter lämplig barnvakt, för vår del också att assistansen kring sonen med funktionshinder är intakt och arbetsför, tidsåtgång och bokning av själva eventet. Och sedan vara på det klara med att allt kan bokas av i sista minut av allsköns anledningar.

Ska jag rangordna mina val av tid, så måste det bli familjetid, tvåsamhetstid och sist egentiden. Mot mediaströmmen alltså.