När småbarnstiden håller på att ta slut

Det känns onekligen som just min familj håller på att omstruktureras, från att ha varit en småbarns familj, mer till en familj med mellanbarn och tonåringar.
Jag ska inte sticka under stol med att mina tankegångar i ämnet varit direkt frenetiska sista tiden. Ämnet inkl. även frågan till mig själv: Vad var det som gjorde att jag ville ha många barn?

Orsak till tankegångarna är förstås att den minste i vår skara, numer har släppt allt som man symboliserar med småbarn nappflaska, nappar, blöjor Det sista som han släppte var nappen.
Han ligger numer där i sin säng och sover hur sött som helst, men det där snuttandet på napp, ljudet, ja det finns ju inte där längre. Det har i princip funnits i huset med ett kort tids undantag, i 18 år. Inget mer tramp på napp mitt i natten, eller nappinsamling under dammsugning under soffan.
Det är nästan så det finns ett tomrum att fylla!

Men vad är nu orsaken till att just jag ville/önskade mig många barn?
Helt klart har flera faktorer vägt in. Jag är född i Danmark, med stor släkt och många kusiner, och allt det där "gemytliga" som danskar är kända för fanns i i min släkt. Vi flyttade ifrån det, och jag som liten fick bara smaka på det där under lov och långhelger. Det nya som skapades här i Sverige kom aldrig upp i den kalibern då vår familj inte var så stor. Detta är nog en av grundorsakerna, jag vill återskapa något som jag själv minns väldigt ljust, en stor varm familj/släkt.
En annan är att min familj här i Sverige splittrades och min pappa var ganska frånvarande under min tonårsperiod. Hel familj blev ett viktigt begrepp för mig.
Ju fler man är ju mer tar man hand om varandra och lär sig hänsyn och gemenskap på ett helt naturligt sätt.
Lägger man sedan på hur fantastiska och fascinerande små barn kan vara, ja då kan det bli många.

Nu ska jag också erkänna att jag inte helt tänkt över hur familjen skulle se ut när de små blev större helt fullt ut. Men det kanske är så det ska vara? Precis som när man precis fött sitt barn och man många ggr glömmer direkt hur ont det faktiskt gjorde. Så till den milda grad att man skulle kunna göra om det direkt igen.
Jag trodde att jag förlikat mig med att vara en icke spädbarnsmorsa, och ställt om mig till en sjuhelsikes bra tonårsvariant.
Men det är så attans svårt att säga hej då till spädbarnsåldern.
Alltså måste en del av min längtan till barn, inneburit just bebislängtan mest. Att ha en liten helt föräldraberoende liten bebis knuten till sig.
Nu finns det ingen sådan här liten bebis i mitt hus längre, så fokuset måste ställas om ordentligt, och det är svårt.

Ett liv utan nappar, blöjor och nappflaskor har tagit sin start på riktigt.