Omgivningens kommentarer

Om man är lite aktiv på familjesajter då främst i storfamiljssnacken, så känner man nog igen sig i ämnet "omgivningens kommentarer", som titt som tätt tas upp.
Det finns massor man kan haka upp sig på, både rena elakheter till kommentarer mer sagda för att vara skojiga.
Jag personligen är en hejjare på att stänga dövörat till, jag behöver min kraft till annat helt enkelt. Men det har tagit ett tag och träna upp det, även om jag aldrig förärats direkta elakheter, så har det smitit ett och annat konstigt genom mina hörselgångar.
Jag menar det finns inte så många storfamiljsmammor som inte blivit korsförhörda någon gång, även om det bara rört sig om snäll nyfikenhet.

Det jag kan bli ledsen över är när man hör hur svårt vissa har det med att ens våga berätta den glada nyheten om nytt spirande liv, till sin egna familj och släkt.
För mig är ändå insikten om att ha en stor släkt runt sig, väldigt trygg. Vi för oss vidare i generationer, vår släkt, vårt namn, våra gener. Man....iallafall jag känner stolthet över det. jag har nog svårt att förstå att inte alla familjer tänker ungefär lika, utan väljer att se det jobbiga med små växande barn och då ofta som stora bromsklossar i livet, som kostar en massa pengar och framför allt tid.
Det finns ingen glädje i att förmedla och anmäla det lilla livet till en sådan släkt.
Det berör mig illa att några får uppleva detta.

Nu har jag inte själv kläckt något nytt liv på sådär en 4 och ½ år. Numer får jag inte alls lika mycket kommentarer om just småbarnstiden och småbarnsskrik. Nu är det mer tonårsproblematik som kommer upp. De små skämtsamheterna har slutat och man används numer gärna som en liten info/tipsbank. Det är verkligen att föredra och dessutom smickrande.
Det ger mig också möjligheten att titta tillbaka på det jag själv stött på.

Jag minns så väl den dagen jag hade alla mina dåvarande 5 barn med mig på t-banan. Rullstol, barnvagn och 3 gående barn. Vi skulle ta hissen upp och en dam ville tränga sig in i hissen och förlja med upp.
Hon ser så där glad ut när hon kollar in oss och frågar den där standardfrågan vi storbarnsfamiljer nästan alltid får: Är det dina barn allihop?
-Jajjamen, visst är det det, svarar man
Standardfråga nummer 2: Men, inte med samme man väl?
- ehh....jo då, visst är det så.
För hos oss är det så, och det är i detta läget man alltid är beredd att slå dövörat till, beroende på vad man får för reaktion.
Denna damen fortsatte taktiskt sin nyfikna utfrågning på perrongen, efter att ha pratat om att det är ovanligt med många barn inomsamma familj i dagsläget och hon var iallafall glad att några vågade. Hon fick svar på det mesta, jag var/är ju snäll och uppfostrad. Hon fick veta att barnens far inte var helsvensk, detta efter frågan om mina barns ögonfärg. Sedan kom tåget och det är hennes sista kommentar som etsats sig fast hos mig, jag hade gärna velat hinna svara henne på den, men vågar vägar skiljdes åt. Hon sa:
-Men då förstår jag.....det är din man som vill ha många barn!

Men...men....men....
Nej,nej,nej....det var jag!! Tusan hon hörde mig inte....
Det var ju min önskan om storfamilj....inte hans. Han kommer själv från en stor familj med 8 syskon och hade nog föredragit att stanna vid max 4.

Det här mötet med denne dam känns så oavslutat. Jag trodde hon var ganska så fördomsfri....och så slutade det ändå med en fördom.
Snopet är ordet.
Så jag skyddar mig lite och slår dövörat till om jag märker att det inte kommer ges tid för förklaringar på märkliga kommentarer. Det blir lättare så för då slipper jag år ut och år in fundera på en tant och undra varför hon drog en sådan slutsats.

Som avslut då:
Läste i kvällsblaskan AB, om att Jolie och Pitt inte var klara med sin familj. Själva "nyheten" i sig är ju egentligen ganska ointressant, men det är roligt att följa bloggkommentarerna. Jag snappade bla upp om att de (Jolie och Pitt)kommer ha svårt att vara sina barn till lags, då de inte kommer få tid för var och en.
Själv undrar jag när det blev en sorts uppfostran att vara sina barn till lags? :)
Alltså en typisk omgivnings-kommentar....en sådan som borde gå en förbi, eller nått. Men den kittlade så roligt i min hörselgång, så jag kunde inte låta bli.