Det finns såklart stunder man funderar på hur tusan man fick för sig att komma på, idéen om att skaffa många barn.
Sådana stunder kommer ganska ofta när det blir tid/stund för läxläsning. Det minsta skolbarnet räknar + och - , medans 15-åringen läser om franska revolutionen och 16-åringen vill ha hjälp med matte gymnasienivå B. Alla vill ha hjälp samtidigt och alla blir tjuriga om inte de får hjälp först.....alla vill bli klara så fort de kan för att hinna med kompisarna, såklart.
Jag har dock försökt eliminera dessa stunder till väldigt få i vår vardag. Visst kan det gapas här, men det handlar sällan om just läxor.
Lösningen blev att låta den "lilla" läsa läxor tidig em 2 ggr i veckan, och de andra (om de behöver hjälp) får den efter de minstas sänggående. Alla är medvetna om reglerna och följer man dem, så blir det heller inget tjafs. Han, den "lille" kommer hem direkt efter mellis på fritids 2 ggr i veckan, då passar vi också på att ha vår tid tillsammans, då vi hinner prata lite om vad som hänt och kommer att hända det närmsta. Igår satt vi och skrev önskelista till tomten tex, lite mysfaktor på läxläsningen med andra ord.
De stora kommer ofta och sätter sig i soffan eller vid köksbordet om de vill något, precis som jag och pappan sätter oss på deras sängkant och pratar lite ibland. Det behöver inte vara svårare än så faktiskt.
De minsta ,i mitt fall 4 och 5 år får automatiskt sin tid vid tex bad, bokläsning och att de ofta sitter med mig i köket och ritar, och då pratas det friskt. Sedan är det ju också det faktumet att de fortfarande med jämna mellanrum tyvärr blir sjuka, men fördelen där är ju att man är ensam hemma med mamma......de har börjat inse det nu. Ibland kan de komma och fråga om de är varma, om det är lämpligt med en temp. "Tempen" brukar oftast ge med sig med lite pussar, knäsittning och små hemlisar viskade i örat.
Lägger man ifrån sig det man håller på med, när en sådant här tillfälle uppstår, och tar sig tiden, får man mångfallt igen. Det är min övertygelse.
Det samma gäller såklart även ett telesamtal sent en fredag eller lördagkväll från tonåringen, självklart lite beroende på vad tonåringen har att säga. En fråga om att vara ute längre eller sova över eller mer - Vad gör du,mamma? eller -Finns det något gott hemma?, de 2 sistnämnda är helt klart en signal om att en pratstund behövs i ett eller annat viktigt ämne. Ger man dem tid precis då, får man tusen åter.
De små korta stunderna gör det hela, jag tycker nog inte att jag spenderar mindre tid med mina barn en och en, än en 2-barnsmamma gör helt enkelt.
tisdag 14 oktober 2008
måndag 13 oktober 2008
Veckans matsedel och inköpslista
Denna vecka har vissa familjemedlemmar efterfrågat lite lättare mat.
Masse min 8-åring, funderar mycket på vad han stoppar i munnen, vilket djur kommer köttet ifrån tex. Han sa prompt när jag talade om att färsen i hamburgaren kommer från kossan: - Vad äckligt!.
Inte så att hamburgarna i sig var äckliga, men tanken på vad det varit från början gillade han absolut inte.
Så vi har pratat lite om att man faktiskt kan låta bli kött om man vill, men då måste man äta mer av annat istället. Och han vill prova lite vegomat ,inte varje dag men några. Så då får man väl trolla fram en sådan matlista då, eller hur? Inte helt världsenkelt då man själv gärna sätter tänderna i en köttbit.
Mån: Pasta med broccoli och zuccini
Tis: Potatis och purjolökssoppa med färska frallor
Ons: Hemgjorda köttbullar med hemgjort potatismos
Tors: Danska äppelskivor med sylt (äppelrunda pannkakor)
Fre: Gratinerad pasta med tomat och mozzarella
Lör: Kycklinggryta med ris
Sön: Fyllda pitabröd med avocadoröra, grönsaker och bacon
Veckohandlingen blir billigare iom de extra vegodagarna. Inte helt fel, så där veckan innan barnbidraget kanske. I vår lokala Ica skulle kalaset gå på runt 770:-
Jag handlar:
2 kg pasta varfri sort, 2-3 broccolin alt 1 påse frysta, 2 zuccini, 4 kg potatis, 5-6 gula lök, 2 purjolök, 1 kg köttfärs, 3 dl grädde, 1 liten creme fraiche, 15 ägg, 1 rulle/glas sylt, 8 tetror/burkar tomat, 3 små påsar mozzarella, 2kg kyckling, 1 kg ris, 3 pkt färdiga pitabröd, 3-4 avocado, 1 vitlök, 1-2 spanska peppar, sallad, färska tomater, gurka, 3-4 paprika, 3 pkt bacon, 2 småburkar majskorn,2 jäst, mjöl och färska kryddor såsom basilika och timjan.
Som vanligt plockar jag bort det som redan finns hemma, lägger på mjölk, fil och bröd. Och kollar igenom om det saknas något i frukostflings och påläggs väg.
Masse min 8-åring, funderar mycket på vad han stoppar i munnen, vilket djur kommer köttet ifrån tex. Han sa prompt när jag talade om att färsen i hamburgaren kommer från kossan: - Vad äckligt!.
Inte så att hamburgarna i sig var äckliga, men tanken på vad det varit från början gillade han absolut inte.
Så vi har pratat lite om att man faktiskt kan låta bli kött om man vill, men då måste man äta mer av annat istället. Och han vill prova lite vegomat ,inte varje dag men några. Så då får man väl trolla fram en sådan matlista då, eller hur? Inte helt världsenkelt då man själv gärna sätter tänderna i en köttbit.
Mån: Pasta med broccoli och zuccini
Tis: Potatis och purjolökssoppa med färska frallor
Ons: Hemgjorda köttbullar med hemgjort potatismos
Tors: Danska äppelskivor med sylt (äppelrunda pannkakor)
Fre: Gratinerad pasta med tomat och mozzarella
Lör: Kycklinggryta med ris
Sön: Fyllda pitabröd med avocadoröra, grönsaker och bacon
Veckohandlingen blir billigare iom de extra vegodagarna. Inte helt fel, så där veckan innan barnbidraget kanske. I vår lokala Ica skulle kalaset gå på runt 770:-
Jag handlar:
2 kg pasta varfri sort, 2-3 broccolin alt 1 påse frysta, 2 zuccini, 4 kg potatis, 5-6 gula lök, 2 purjolök, 1 kg köttfärs, 3 dl grädde, 1 liten creme fraiche, 15 ägg, 1 rulle/glas sylt, 8 tetror/burkar tomat, 3 små påsar mozzarella, 2kg kyckling, 1 kg ris, 3 pkt färdiga pitabröd, 3-4 avocado, 1 vitlök, 1-2 spanska peppar, sallad, färska tomater, gurka, 3-4 paprika, 3 pkt bacon, 2 småburkar majskorn,2 jäst, mjöl och färska kryddor såsom basilika och timjan.
Som vanligt plockar jag bort det som redan finns hemma, lägger på mjölk, fil och bröd. Och kollar igenom om det saknas något i frukostflings och påläggs väg.
fredag 10 oktober 2008
Lite dagsfunderingar
Lite inspirerad av en av mina kommentatörer i tidigare inlägg ang. matlagandet till storfamilj. Harry skrev: skoj att få matlagningstips på din blogg jag är grymt imponerad över att du lagar all mat. Med tanke på de som bara har två barn och påstår att de inte hinner.
Funderade lite på det och tog upp det med min vän Annika (som man stöter på lite titt som tätt i mina bloggar). Egentligen har jag nog inte alls tänkt på det sättet, att vi i vår familj skulle på något vis vara duktiga (eller hur man nu ska uttrycka sig), för att vi lagar all mat själva. Vi gjorde det med 2 barn.....med 4 och nu med 7.
Jag tror att Annika och jag kom fram till att det nog sitter i från egna uppväxten, blandat med hur ens situation har sett ut precis innan man blev konstellationen nybliven familj.
Tyckte man om att laga mat från grunden innan barn, håller man nog fortfarande på med matlagning när de dykt upp också.
Hos oss handlar det alltså inte om att det på något vis måste vara bättre mat med hemmagjord eller ur kostnadssynvinkel. Men helt klart är nog att om vi skulle jämföra vår kosthållning vi har idag kostnadsmässigt, med att vi skulle byta ut stor del till halv/helfabrikat, ja då skulle matkostnaderna skjuta i höjden. Antagligen vinner det hemlagade i näringssynpunkt,utan att för den skull ha sagt att halv/helfabrikaten nödvändigtvis är undermåliga.
Sedan är jag inte så säker på om den sorts mat skulle godkännas av barnen i vårt hus dock. Jag menar de ratar pulvermos och fabrikspanerad fisk och annan kändare skolmats halvfabrikat. Det är nog helt enkelt vanan att få det helt rena smakerna,utan olika kryddmix och smakförstärkare tillsatt, som bidrar till det.
Det kan ju också vara så att man jobbar och bygger vidare på sin karriär och helt enkelt inte prioriterar kökstid, och väljer då det man själv tycker är lättast.
För även om jag som person tycker det tar samma tid att få ett halvfabrikat på bordet som egenlagat, behöver det ju inte betyda att andra tycker/klarar samma sak.
Vad ville jag ha sagt då?
Jo, att jag inte är duktigare än någon annan som försöker få sitt familjepussel att gå ihop. Vi väljer bara olika vägar att ta oss fram på. Kanske är det tur, för annars skulle det antagligen bli trafikstockning någonstans, och det finns stationer på vissa vägar, man inte önskar någon ett stopp på.
Funderade lite på det och tog upp det med min vän Annika (som man stöter på lite titt som tätt i mina bloggar). Egentligen har jag nog inte alls tänkt på det sättet, att vi i vår familj skulle på något vis vara duktiga (eller hur man nu ska uttrycka sig), för att vi lagar all mat själva. Vi gjorde det med 2 barn.....med 4 och nu med 7.
Jag tror att Annika och jag kom fram till att det nog sitter i från egna uppväxten, blandat med hur ens situation har sett ut precis innan man blev konstellationen nybliven familj.
Tyckte man om att laga mat från grunden innan barn, håller man nog fortfarande på med matlagning när de dykt upp också.
Hos oss handlar det alltså inte om att det på något vis måste vara bättre mat med hemmagjord eller ur kostnadssynvinkel. Men helt klart är nog att om vi skulle jämföra vår kosthållning vi har idag kostnadsmässigt, med att vi skulle byta ut stor del till halv/helfabrikat, ja då skulle matkostnaderna skjuta i höjden. Antagligen vinner det hemlagade i näringssynpunkt,utan att för den skull ha sagt att halv/helfabrikaten nödvändigtvis är undermåliga.
Sedan är jag inte så säker på om den sorts mat skulle godkännas av barnen i vårt hus dock. Jag menar de ratar pulvermos och fabrikspanerad fisk och annan kändare skolmats halvfabrikat. Det är nog helt enkelt vanan att få det helt rena smakerna,utan olika kryddmix och smakförstärkare tillsatt, som bidrar till det.
Det kan ju också vara så att man jobbar och bygger vidare på sin karriär och helt enkelt inte prioriterar kökstid, och väljer då det man själv tycker är lättast.
För även om jag som person tycker det tar samma tid att få ett halvfabrikat på bordet som egenlagat, behöver det ju inte betyda att andra tycker/klarar samma sak.
Vad ville jag ha sagt då?
Jo, att jag inte är duktigare än någon annan som försöker få sitt familjepussel att gå ihop. Vi väljer bara olika vägar att ta oss fram på. Kanske är det tur, för annars skulle det antagligen bli trafikstockning någonstans, och det finns stationer på vissa vägar, man inte önskar någon ett stopp på.
En hemmagjord Pasta Alfredo
Torsdagsmiddagen bestod nog i familjens enklaste/snabbaste och mest favoriserade pastarätt.Pasta är bra, pasta är snabbt och pasta är omtyckt av de flesta. Den funkar alltså i storfamiljen.
Lite synd om denna rätt, då den först slog igenom som en lunch pastarätt, som sedan blev en helfabrikats rätt i våra frysdiskar. Lite svårt att förstå att en så enkel rätt att tillaga själv just hamnat där, billig att tillaga dessutom.
Den går dessutom att improvisera och blanda annat i och ofta har man många av ingredienserna hemma. I orginalreceptet ingår det dock en stor del grädde, det blir för kostsamt i denna familj så vi har bytt ut den till bechamelsås istället, vilket går alldeles utmärkt.
Grundingredienserna i min version för 10 pers:
1 kg bandspaghetti i valfri form
50 gr smör
200 gr skinka
1-2 dl mjöl
1 gul lök
1 liten ask fina ärtor från Findus
1½-2 liter mjölk
2 tärningar hönsbuljong
peppar och salt efter smak
Sätt på en stor kastrull saltat vatten till pastan
Skär skinkan i tärn, och hacka löken fint, löken fräses mjuk i lite olivolja, sedan i med skinkan, skruva ner värmen till svag och häll över ärtorna . Det är viktigt att inte löken bränns. Ställ stekpannan åt sidan. Dax för bechamelen, denna görs bottenredd då den då är lättare att få riktigt len och lite tjockare i konsistens.
Smält smör och smula snabbt ner kycklingbuljongerna, sedan i med mjölet , anpassa mjölmängden så det inte blir klumpigt, det ska bli en tjockare smet av smöret och mjölet. Sedan reder man med mjölken, lite i taget och vispa hela tiden. När såsen är krämig och mättad på mjölk för man i ärtor, lök och skinkan, smakar gärna av med grovmalen peppar och salt om så behövs.
Har jag lite tomatsås kvar i kylskåpet från tidigare i veckan, så har jag i den. Färgen blir lite roligare och smaken fylligare. Självklart kan man lyxa till den extra med lite grädde i bechamelen. Veckans Alfredo fick dock inget dera, men gott ändå.
Här hos oss får all pastasås smeka pastan. Det betyder att pasta och sås blandas innan servering på riktigt italiensk maner. Pastasåsen skall gifta sig med pastan som maken säger.
På min ingrediensbild saknas lök såg jag vid nerladdning, men den visar ändå vad lite ingredienser ändå kan bli en fullgod maträtt en helt vanlig vardag. Den tar inte längre tid än det tar att värma pastakastrullsvattnet och koka pastan........uppskattningsvis 20 minuter.
Hemlagat , snabbt och gott.
torsdag 9 oktober 2008
Lite smicker i vardagen
Jag kan vara väldigt duktig på att uppmana mina vänner att ta emot beröm och smicker, för de är alla värda just det. Själv är jag nog ganska dålig på det samma.
Men jag är väldigt glad över Annikas fina utmärkelse igår.
Annikas matblogg är väldigt speciell, där blandar hon sina recept med små anekdoter. Skoj och inspirerande läsning helt enkelt.
Sedan har jag såklart fler jag borde uppmärksamma med en liten utmärkelse känner jag. Fast egentligen skulle man dela ut den till alla som verkligen orkar hålla igång sina bloggar, det är ju en bedrift i sig själv :)
Men, förutom Annika, så blänker jag iväg uppmuntran till
Christina Olsson - Tonårsbloggen, är högaktuell för alla tonårsföräldrar att läsa, dock bör man ha barnasinnet kvar och en portion humor. Passar självklart föräldrar med yngre barn att läsa också.
Marie - Syster yster till mig och aktiv på bloggen, när hon är det, men tar paus ibland när livet utanför hopar sig.
Nena- Vi har följt varandra en bra lång tid nu över internet. Ibland intensivt, ibland lite på lågvarv. Hennes specialitet om jag får kalladet så? :) är alla hennes små söta bilder hon lägger på passande ställen i sin blogg
Jag har genom min syster följt ett husbygge minsann, hör inte till vanligheterna om jag säger så.......man kan drabbas av lätt sotissjuka då nämligen, men Maria blandar i sin blogg och nu när huset fått sin form, ploppar hon själv ut mer och mer ....ja som en halvtokig innebandymorsa....eller nått. Vet att hon fått utmärkelsen förut,men en till skadar kanske inte?
Okej detta var lite OT, åter till utkasten med de nya inläggen.........
tisdag 7 oktober 2008
Veckans matsedel
Veckans matsedel med inköpslista, hade jag tänkt det skulle bli här framöver. Kanske inkl ett och annat smart recept om tiden räcker till.
Så här ser den ut hos oss denna vecka:
Måndag: Mustig tomatiserad nötgryta med morötter och paprika serveras med ris
Tisdag: Spaghetti med frikadeller i tomatsås
Onsdag: Rotsaks-soppa med danska mjölbullar/dansk klimp? ev frikadeller
Torsdag: Pasta Alfredo, Bandspaghetti och len bechamelsås med skinka och ärtor
Fredag: Brässerad och ugnsbakad kycklingfile med ugnsbakad potatis och grönsaker
Lördag: Hemgjorda hamburgare
Söndag: Skinkschnitzel med stuvad vitkål och potatis
Inköpslista:
1200 gr grytbitar av nöt, 2500 gr nötfärs, 15 schnitzlar på skinkinnanlår, 2 kg kycklingfile, 200 gr rökt skinka, 8 brukar/tetror krossade/passerade tomat, 1 kg morötter, ca ½ kg palsternacka, 1 medelstor rotselleri, 1 mindre kålrot, 3 paprikor, 1 kg spaghetti, 1 kg bandspaghetti, 1 kruka bladpersilja, 6 lökar, 1 kg ris, ½ kg mjöl, 6 ägg, 200 gr små ärtor, 5 kg potatis, 16 hamburgerbröd, ketschup, 2 salladshuvuden, 8 tomater, 2 gurkor, 1 vitkålshuvud.
Sedan tillkommer såklart ev buljong och kryddor om det ev. tagit slut. Precis som att det som redan finns hemma plockas bort från inköpslistan (oftast alla köttprodukterna, pastan och tomaten som inhandlats vid månadshandlingen). Och till sist lägger jag på mjölk/fil produkter för veckan.
Om man inte månadshandlar torde en rimlig kostnad för ovanstående , självklart med variabler ute i landet, gå på runt 1800:-.
söndag 5 oktober 2008
Omgivningens kommentarer
Om man är lite aktiv på familjesajter då främst i storfamiljssnacken, så känner man nog igen sig i ämnet "omgivningens kommentarer", som titt som tätt tas upp.
Det finns massor man kan haka upp sig på, både rena elakheter till kommentarer mer sagda för att vara skojiga.
Jag personligen är en hejjare på att stänga dövörat till, jag behöver min kraft till annat helt enkelt. Men det har tagit ett tag och träna upp det, även om jag aldrig förärats direkta elakheter, så har det smitit ett och annat konstigt genom mina hörselgångar.
Jag menar det finns inte så många storfamiljsmammor som inte blivit korsförhörda någon gång, även om det bara rört sig om snäll nyfikenhet.
Det jag kan bli ledsen över är när man hör hur svårt vissa har det med att ens våga berätta den glada nyheten om nytt spirande liv, till sin egna familj och släkt.
För mig är ändå insikten om att ha en stor släkt runt sig, väldigt trygg. Vi för oss vidare i generationer, vår släkt, vårt namn, våra gener. Man....iallafall jag känner stolthet över det. jag har nog svårt att förstå att inte alla familjer tänker ungefär lika, utan väljer att se det jobbiga med små växande barn och då ofta som stora bromsklossar i livet, som kostar en massa pengar och framför allt tid.
Det finns ingen glädje i att förmedla och anmäla det lilla livet till en sådan släkt.
Det berör mig illa att några får uppleva detta.
Nu har jag inte själv kläckt något nytt liv på sådär en 4 och ½ år. Numer får jag inte alls lika mycket kommentarer om just småbarnstiden och småbarnsskrik. Nu är det mer tonårsproblematik som kommer upp. De små skämtsamheterna har slutat och man används numer gärna som en liten info/tipsbank. Det är verkligen att föredra och dessutom smickrande.
Det ger mig också möjligheten att titta tillbaka på det jag själv stött på.
Jag minns så väl den dagen jag hade alla mina dåvarande 5 barn med mig på t-banan. Rullstol, barnvagn och 3 gående barn. Vi skulle ta hissen upp och en dam ville tränga sig in i hissen och förlja med upp.
Hon ser så där glad ut när hon kollar in oss och frågar den där standardfrågan vi storbarnsfamiljer nästan alltid får: Är det dina barn allihop?
-Jajjamen, visst är det det, svarar man
Standardfråga nummer 2: Men, inte med samme man väl?
- ehh....jo då, visst är det så.
För hos oss är det så, och det är i detta läget man alltid är beredd att slå dövörat till, beroende på vad man får för reaktion.
Denna damen fortsatte taktiskt sin nyfikna utfrågning på perrongen, efter att ha pratat om att det är ovanligt med många barn inomsamma familj i dagsläget och hon var iallafall glad att några vågade. Hon fick svar på det mesta, jag var/är ju snäll och uppfostrad. Hon fick veta att barnens far inte var helsvensk, detta efter frågan om mina barns ögonfärg. Sedan kom tåget och det är hennes sista kommentar som etsats sig fast hos mig, jag hade gärna velat hinna svara henne på den, men vågar vägar skiljdes åt. Hon sa:
-Men då förstår jag.....det är din man som vill ha många barn!
Men...men....men....
Nej,nej,nej....det var jag!! Tusan hon hörde mig inte....
Det var ju min önskan om storfamilj....inte hans. Han kommer själv från en stor familj med 8 syskon och hade nog föredragit att stanna vid max 4.
Det här mötet med denne dam känns så oavslutat. Jag trodde hon var ganska så fördomsfri....och så slutade det ändå med en fördom.
Snopet är ordet.
Så jag skyddar mig lite och slår dövörat till om jag märker att det inte kommer ges tid för förklaringar på märkliga kommentarer. Det blir lättare så för då slipper jag år ut och år in fundera på en tant och undra varför hon drog en sådan slutsats.
Som avslut då:
Läste i kvällsblaskan AB, om att Jolie och Pitt inte var klara med sin familj. Själva "nyheten" i sig är ju egentligen ganska ointressant, men det är roligt att följa bloggkommentarerna. Jag snappade bla upp om att de (Jolie och Pitt)kommer ha svårt att vara sina barn till lags, då de inte kommer få tid för var och en.
Själv undrar jag när det blev en sorts uppfostran att vara sina barn till lags? :)
Alltså en typisk omgivnings-kommentar....en sådan som borde gå en förbi, eller nått. Men den kittlade så roligt i min hörselgång, så jag kunde inte låta bli.
Det finns massor man kan haka upp sig på, både rena elakheter till kommentarer mer sagda för att vara skojiga.
Jag personligen är en hejjare på att stänga dövörat till, jag behöver min kraft till annat helt enkelt. Men det har tagit ett tag och träna upp det, även om jag aldrig förärats direkta elakheter, så har det smitit ett och annat konstigt genom mina hörselgångar.
Jag menar det finns inte så många storfamiljsmammor som inte blivit korsförhörda någon gång, även om det bara rört sig om snäll nyfikenhet.
Det jag kan bli ledsen över är när man hör hur svårt vissa har det med att ens våga berätta den glada nyheten om nytt spirande liv, till sin egna familj och släkt.
För mig är ändå insikten om att ha en stor släkt runt sig, väldigt trygg. Vi för oss vidare i generationer, vår släkt, vårt namn, våra gener. Man....iallafall jag känner stolthet över det. jag har nog svårt att förstå att inte alla familjer tänker ungefär lika, utan väljer att se det jobbiga med små växande barn och då ofta som stora bromsklossar i livet, som kostar en massa pengar och framför allt tid.
Det finns ingen glädje i att förmedla och anmäla det lilla livet till en sådan släkt.
Det berör mig illa att några får uppleva detta.
Nu har jag inte själv kläckt något nytt liv på sådär en 4 och ½ år. Numer får jag inte alls lika mycket kommentarer om just småbarnstiden och småbarnsskrik. Nu är det mer tonårsproblematik som kommer upp. De små skämtsamheterna har slutat och man används numer gärna som en liten info/tipsbank. Det är verkligen att föredra och dessutom smickrande.
Det ger mig också möjligheten att titta tillbaka på det jag själv stött på.
Jag minns så väl den dagen jag hade alla mina dåvarande 5 barn med mig på t-banan. Rullstol, barnvagn och 3 gående barn. Vi skulle ta hissen upp och en dam ville tränga sig in i hissen och förlja med upp.
Hon ser så där glad ut när hon kollar in oss och frågar den där standardfrågan vi storbarnsfamiljer nästan alltid får: Är det dina barn allihop?
-Jajjamen, visst är det det, svarar man
Standardfråga nummer 2: Men, inte med samme man väl?
- ehh....jo då, visst är det så.
För hos oss är det så, och det är i detta läget man alltid är beredd att slå dövörat till, beroende på vad man får för reaktion.
Denna damen fortsatte taktiskt sin nyfikna utfrågning på perrongen, efter att ha pratat om att det är ovanligt med många barn inomsamma familj i dagsläget och hon var iallafall glad att några vågade. Hon fick svar på det mesta, jag var/är ju snäll och uppfostrad. Hon fick veta att barnens far inte var helsvensk, detta efter frågan om mina barns ögonfärg. Sedan kom tåget och det är hennes sista kommentar som etsats sig fast hos mig, jag hade gärna velat hinna svara henne på den, men vågar vägar skiljdes åt. Hon sa:
-Men då förstår jag.....det är din man som vill ha många barn!
Men...men....men....
Nej,nej,nej....det var jag!! Tusan hon hörde mig inte....
Det var ju min önskan om storfamilj....inte hans. Han kommer själv från en stor familj med 8 syskon och hade nog föredragit att stanna vid max 4.
Det här mötet med denne dam känns så oavslutat. Jag trodde hon var ganska så fördomsfri....och så slutade det ändå med en fördom.
Snopet är ordet.
Så jag skyddar mig lite och slår dövörat till om jag märker att det inte kommer ges tid för förklaringar på märkliga kommentarer. Det blir lättare så för då slipper jag år ut och år in fundera på en tant och undra varför hon drog en sådan slutsats.
Som avslut då:
Läste i kvällsblaskan AB, om att Jolie och Pitt inte var klara med sin familj. Själva "nyheten" i sig är ju egentligen ganska ointressant, men det är roligt att följa bloggkommentarerna. Jag snappade bla upp om att de (Jolie och Pitt)kommer ha svårt att vara sina barn till lags, då de inte kommer få tid för var och en.
Själv undrar jag när det blev en sorts uppfostran att vara sina barn till lags? :)
Alltså en typisk omgivnings-kommentar....en sådan som borde gå en förbi, eller nått. Men den kittlade så roligt i min hörselgång, så jag kunde inte låta bli.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
